Användning av konstterapi

I konstterapi används de konstnärliga uttrycksmedlen som redskap för den terapeutiska processen. Det är klientens process i arbetet med ett konstnärligt uttrycksmedel som är i fokus, och ett konstnärligt kvalitativt resultat av konstutövandet är fullständigt oviktigt. Det betyder alltså ingenting om klienten t.ex. sjunger rent eller falskt, eller om han kan teckna ett hus så man kan se vad det skall föreställa. Det viktiga är vad som händer med klienten i processen, och vilka insikter han eventuellt kommer till på grund av den. En huvudregel är därför att alster som framställs i konstterapi aldrig får kommenteras på ett värderande sätt, vare sig av terapeut eller av eventuella medklienter.

Konst av en slump

Det är intressant att iaktta att processorienterad användning av de konstnärliga uttrycksmedlen faktiskt glimtvis kan resultera i alster av högt konstnärligt värde. Skillnaden mellan detta och konstalster framställda med avsikten att skapa konst är, att den processorienterade framställaren oftast inte själv upplever det framställda alstret som konst, och att han oftast inte är i stånd till att reproducera det eller att producera ett annat liknande alster av lika högt konstnärligt värde.

Terapeutens uppgift i konstterapi

I mitt arbete som psykoterapeut och handledare med inriktning på gestalt- och konstterapi använder jag följande konstnärliga uttrycksmedel som "redskap" för den terapeutiska processen:

- Sång och annan röstanvändning
- Målning (bildterapi) och teckning samt teckneterapi, som är en speciell gren av bildterapin.
- Drama (psykodrama och dramaterapi) – här ingår drömarbete och arbete med symboler, samt berättande av och arbete med historier och sagor.
- Framställning av skulpturer i lera eller andra material
- Framställning av collage
- Skrivande av brev, dikter, sagor, noveller, musik etc.

Som understöd för användning av flera av dessa redskap jobbar jag med andningstekniker i ett system som jag kallar aktiv utandning.

Terapeutens uppgift i konstterapi

En av den danska psykologen och gestaltterapeuten Hanne Hostrups böcker handlar om och beskriver en gren av konstterapin som hon själv har utvecklat, nämligen teckneterapin. I denna bok redogör hon främst för teckneterapins grunder, arbetssätt och principer. Hanne Hostrups synpunkter på teckneterapi kan gott tillämpas på psykoterapeutisk användning av de konstnärliga uttrycksmedlen över lag. Hon skriver att terapeutens uppgift i teckneterapi inte bara är att hjälpa klienter att arbeta med bilder och förstå dem på basis av teorierna. Det som gör konstterapi till psykoterapi är att en terapeut - som har sina metoder och antaganden förankrade i sin teori - ger klienten optimala möjligheter att uppleva och erkänna betydelsen av de budskap som finns i de egna bilderna, drömsymbolerna, dikterna, dramatiseringarna etc., och i de handlingar och samtal som utspelar sig omkring dem.
Konstprodukter kan tolkas utgående från olika referensramar, t.ex. den freudianska eller den jungianska, beroende på terapeutens inriktning. Dock är det av yttersta vikt att terapeuten sätter sig in i och respekterar klientens egen tolkning, eftersom den är den enda rätta nyckeln till nästa steg i terapiprocessen. Om terapeuten tolkar klientens bild eller upplevelse, förlorar hon kontakten med klienten och den betydelse bilden eller upplevelsen har för denna. Terapeuten är i detta fall i huvudsak i kontakt med sin egen fantasi. Detta resulterar i sin tur i ett kontaktavbrott som absolut inte gagnar den terapeutiska processen.

En annan fallgrop för den ouppmärksamma terapeuten är att uttala sig bedömande om ett alster som uppstått i konstterapi, även om det skulle vara ”positiv” kritik. Resultatet blir lätt att klienten upplever att hans alster i alla fall blir bedömda, och mer eller mindre medvetet låter denna erfarenhet influera på framtida framställningar av konstterapeutiska alster. Det stör i sin tur den terapeutiska processen.

Det enda som terapeuten egentligen får göra är att fråga. Detta kräver mera än kunskap om användningen av de konstnärliga uttrycksmedlen. Det kräver en bestämd psykoterapeutisk hållning och träning att stötta klienten i genomarbetandet av de bilder, dramatiseringar, dikter, brev, kompositioner etc. och teman som kommer upp i konstterapin. Dessutom kräver det kunnighet, förmåga och vilja till att vara i kontakt med klienten genom den terapeutiska processen på ett sätt som förmedlar insikt. Värdet av konstterapi ligger först och främst i att erbjuda klienten ett uttrycksmedel som i sig självt bringar viktigt psykologiskt material till den yttre världen, så att klient och terapeut tillsammans kan bearbeta det på ett insiktsgivande och försvarbart sätt.

Text och illustration: Tine Sylvest
Foto: Bo Mellberg

Skribenten är psykoterapeut MPF, konstterapeut och arbetshandledare. Hon är danska och bor och arbetar i Vasa

Nästa sida : Gestaltterapins bidrag till konstterapeutiskt arbete