Det gestaltterapeutiska mötet

Det är viktigt att den som arbetar som psykoterapeut har en så hög grad av medvetenhet som möjligt. Därför är det bra att hon har gått i egenterapi tillräckligt länge innan hon börjar sin utbildning till psykoterapeut, liksom det bör vara en självklarhet att hon i fortsättningen både under utbildningstiden och, i synnerhet sedan hon börjat praktisera, periodvis går i handledning och egenterapi. En terapeut är, som jag var inne på i min första artikel, sitt eget främsta arbetsredskap och det är ju alltid bra dumt att inte hålla sina arbetsredskap i bästa möjliga skick.

Handledning och egenterapi inte identiska

Handledning och egenterapi är inte samma sak. Det är bra för en terapeut, eller vilken som helst annan arbetstagare att använda sig av båda, och det är viktigt att hon för sig själv ständigt definierar skillnaden mellan dem. Hon skall vara medveten om vilka teman som hör till hennes arbete och därmed behandlas i handledning, och vilka som hör till henne själv och därför bearbetas i egenterapi.

Möta i stället för tolka

Gestaltterapeuten är på samma gång kontaktfull och distanserad i sitt umgänge med klienten. Hon är uppmärksam och förhåller sig avvaktande och respektfullt oberoende vilka problem klienten kommer till terapin med. Terapeuten använder alert sin intuition och sitt intellekt hela tiden under en terapisession. Hon kan registrera sina egna reaktioner på det klienten gör och säger, och hon är fortlöpande i stånd till att värdera vilka av dessa egna reaktioner som är relevanta att dela med klienten och vilka hon skall hålla för sig själv för att de inte just då har relevans eller värde för den terapeutiska processen. Terapeuten måste vara uppmärksam på att klienten och hon själv inte automatiskt har samma verklighetsuppfattning och referensramar. Hon iakttar klienten och tar ständigt reda på vad allting betyder för denna, i stället för att utgå ifrån att hon har "förstått" i betydelsen av att hon uppmärksammat sina egna associationer och därvid tolkat det klienten sagt eller gjort. Om detta händer, förlorar terapeuten kontakten med klienten och är i stället i kontakt med sina egna fantasier om denna.

Utgångspunkten för samarbetet

Gestaltterapi fungerar bara om det etableras ett samarbete och en kontakt mellan terapeut och klient. Därför är det viktigt att terapeuten så snabbt som möjligt kommer underfund med hur detta samarbete kan upprätthållas. Den gestaltterapeutiska diagnosen skall därför ställas så snabbt som möjligt redan i början av det terapeutiska samarbetet, och justeras fortlöpande. Den bygger på terapeutens hypotes om och upplevelse av klientens kontaktsätt, och grundar sig fortlöpande på klientens beteende här och nu. Det är hela tiden terapeutens val hur mycket och på vilket sätt han vill delge klienten sina upplevelser av hennes eventuella kontaktavbrott eller sätt att vara i kontakt. Här rör det sig om terapeutens värdering av om ett delgivande kommer att stärka klientens beredskap till ökad kontakt, eller om det bara skadar klienten i situationen, t.ex så att hon upplever sig för starkt konfronterad, och därmed drar sig ännu mera ur kontakten.

Kontaktavbrott

Den danska psykologen och gestaltterapeuten Hanne Hostrup skriver i en av sina böcker att när terapeuten känner till diagnosen kan han vara i kontakt med klienten på ett sätt så det finns största sannolikheten att klienten inte upplever sig kränkt, likgiltig, beroende, underdånig, ignorerad, eller på annat sätt har orsak att avbryta samarbetet genom att gå ur kontakt. Ett av diagnosens syften är att både klient och terapeut skall bli klara över klientens vanliga sätt att avbryta samarbetet på. Detta gör klienten i stånd till att medvetet välja om hon vill fortsätta att använda detta mönster att bryta kontakt, eller ändra på det.

Det är klart att jag i mötet med en ny klient skapar mig vissa uppfattningar om honom, hans problematik och hans grundpersonlighet. Men eftersom diagnos för mig är en föränderlig och variabel faktor som ständigt uppstår på nytt och på nytt i varje ögonblicks samarbete med en klient, är jag i mitt arbete uppmärksam på att så lite som möjligt låta mig påverkas av hurdan diagnosen var för en vecka, en månad eller en minut sedan. I all respekt för hur andra eventuellt har diagnostiserat personen i fråga är jag också uppmärksam på att inte låta dessa diagnoser komma i vägen för mitt samarbete med klienten. Jag har dem gärna med mig i bakhuvudet som hypoteser, och prövar deras sannolikhet under terapisessionerna, men de får inte ta överhanden och dominera min upplevelse av klienten och samarbete med denna.

Detta är den nionde artikeln i en serie av tolv artiklar om begreppet psykoterapi och användningen av psykoterapeutiska metoder. Nästa artikel kommer att handla om konstutövande som en kontrast till konstterapi.

Text och illustration: Tine Sylvest
Foto: Bo Mellberg

Skribenten är psykoterapeut MPF, konstterapeut och arbetshandledare. Hon är danska och bor och arbetar i Vasa

Nästa sida : Konstterapi – ett annat sätt att tänka