Vittne till processen

Häromdagen ställde en av mina vänner frågan: ”Är det egentligen inte tillräckligt att någon riktigt vet hur jag mår?” Det är det ju verkligen inte alltid, men oftast hjälper det ett gott stycke på vägen. Det behöver inte vara en professionell behandlare som jag delger hur jag egentligen mår, utan det kan också vara en god vän eller en annan människa som jag tycker om, och vars omdöme jag litar på.

Det är två saker som är bra med att berätta för en annan hur jag upplevde en bestämd händelse, hur jag egentligen mår eller hur jag riktigt önskar att min situation skall vara. Den ena är att jag hör mig själv säga det högt och därmed har en god chans att bli medveten om mig själv, mina behov, mina önskningar, mina drömmar eller saker jag upplever som svåra. Jag blir ”mitt eget vittne”. Den andra bra saken är att om jag har tur, så tar den andra emot det jag säger och gör i situationen, d.v.s. hör mig och ser mig. Så får jag upplevelsen av att verkligen bli mött som den jag är, och med det jag just då har med mig. I de fall där ”mötet” går bra, blir den jag pratade med alltså också ”mitt vittne”.

Skillnaden på sådana ”möten” vänner, bekanta, familjemedlemmar eller kolleger emellan, och ”möten” mellan terapeut och klient i psykoterapi är inte alltid lätt att se. Skillnaden ligger i att det psykoterapeutiska ”mötet” gärna skall garantera att klienten blir sedd, hörd och mött av terapeuten som den hon är, och med det hon har med sig. Detta är inte det samma som att terapeuten bara accepterar klienten blint och stillatigande. Tvärtom ifrågasätter, diskuterar, besvarar och undersöker terapeuten så mycket som möjligt av det klienten kommer med. Alltsammans med syftet att lära mera om klienten, inte för sin egen nyfikenhets skull, men för att kunna ställa de riktiga frågorna vid de riktiga tidpunkterna till just denna människa.

En psykoterapeut ställer frågor -

En psykoterapeut frågar sin klient vad, hur, vem, när. Vad är det du gärna vill ha, och hur kan du göra för att få det? Har du i detta nu någon idé om när du vill göra det? Upplever du att det finns några hinder för att du kan göra det, vilka är de i så fall? På vilket sätt hindrar de dig? Vad är det du önskar att inte ska hända, och finns det något sätt på vilket du kan medverka till att det inte gör det? Om det är något du inte kan påverka, hur kan du göra för att orka med situationen, vem eller vad kommer eventuellt att kunna hjälpa dig?

- ger sällan svar och nästan aldrig råd

Det är aldrig fel på ett gott råd, i synnerhet inte om det är gott. Då är det bara inte mera frågan om psykoterapi, utan det blir rådgivning i stället. Det frågande sättet att arbeta med klienten har den stora fördelen att terapeuten inte definierar klienten, hans problem, hans sätt att lösa dem. Tvärtom lär sig både klienten och terapeuten hela tiden mera om klientens inneboende resurser och möjligheter att tackla problem, orka med svårigheter eller upptäcka användbara sidor hos sig själv som han ända tills nu inte har känt till eller kunnat använda. Det är ett respektfullt sätt att jobba med en annan människa på, och egentligen det enda godtagbara sättet enligt min mening. Ty vem vet mera om en människa än hon själv?

En psykoterapeut är sitt eget bästa redskap

En psykoterapeut bör ha en solid psykoterapeututbildning bakom sig. I denna ingår det teoriundervisning, möjlighet att skaffa sig klinisk erfarenhet, handledning och framförallt egen terapi – gärna flera hundra timmar. Det är ett etiskt måste att den som jobbar psykoterapeutiskt med andra känner sig själv på gott och ont, och vågar ta personligt ansvar för såväl de ”vackra” som ”fula” sidorna av sin egen personlighet och sitt beteende. Det är också viktigt att hon fortlöpande, åtminstone periodvis, går i egenterapi och handledning.

Psykoterapeutens uppgift

För många år sedan inspirerades jag under en av mina utbildningar till följande lilla metafor kring psykoterapeutens uppgift: ”En psykoterapeut är på besök i sin klients landskap. Här har hon en sorts följeslagarfunktion. Det är klienten som vet vart vägen leder, och på vilket sätt och i vilket tempo den skall tillryggaläggas. Terapeuten går vid sidan av klienten, redo att hjälpa till vid forcering av svåra hinder. Med klienten diskuterar hon vägen och det som finns där, hjälper till att läsa kartan och är lyhörd för klientens reaktion på reella och upplevda faror, behov av tempobyten, vila och önskan om att stanna upp för att undersöka något närmare. När resan är slut går terapeuten ut ur landskapet igen, och berättar aldrig för någon vad hon där hörde och såg.”

Text och illustration: Tine Sylvest
Foto: Bo Mellberg

Skribenten är leg. psykoterapeut MPF, konstterapeut och arbetshandledare. Hon är danska och bor och arbetar i Vasa.

Nästa sida : Terapins rötter