Diagnosen är föränderlig

Gestaltterapin vände sig ursprungligen emot användning av diagnoser, därför att de psykiatriska diagnoserna var baserade på ett medicinskt och psykoanalytiskt tänkande. Detta uppror mot psykiatrins tänkande gick i linje med den humanistiska psykologin, som tog utgångspunkt i den sunda människan i motsats till det medicinska tänkandet, som tog utgångspunkt i den sjuka människan, och det psykoanalytiska tänkandet, som var fokuserad på den psykiska sjukdomens orsak. Först på 1990-talet har början till en gestaltterapeutisk diagnosteori tagit form. Den betonar vikten av att identifiera och kategorisera klientens kontakt- och tillbakadragningsmönster, och skiljer sig därmed från en traditionell psykiatrisk och medicinsk diagnosteori. Den gestaltterapeutiska diagnosen är dynamisk, fenomenologisk och föränderlig. Klienten har alltså inte en bestämd diagnos en gång för alla, utan diagnosen är en fenomenologisk analys av hennes kontaktberedskap och beteende vilka kontinuerligt bedöms i samarbetet mellan henne och terapeuten.

Det lilla ordet ”varför?”

Den traditionella diagnosen syftar till att ge svar på frågan varför. Om detta frågeord används i terapin finns det en risk att klient och terapeut vilseleds att ge sig ut i långa, likgiltiga och onödiga förklaringar. På detta sätt "hjälps" klienten att hålla sig kvar i gamla beteenden och system, och terapin mister mening. Såsom jag nämnde i min första artikel, är frågorna vad, hur, när och vem, användbara för att leda klienten in på svar som för utvecklingsprocessen framåt.

Ett flexibelt arbetsredskap

Eftersom den gestaltterapeutiska diagnosen fortlöpande ändras under den terapeutiska processen, är den lika mycket ett arbetsredskap som en diagnos. Ändamålet med denna sorts diagnos är, att både terapeut och klient lär sig så mycket som möjligt om vilka tankar, händelser, minnen, situationer o.s.v. som påverkar klienten till att helt eller delvis bryta kontakten antingen med sig själv, sin verklighetsuppfattning, eller samtalspartnern. Syftet med att både klient och terapeut lär sig så mycket som möjligt om klientens sätt att vara i eller ur kontakt, är inte nödvändigtvis korrektion av klientens beteende. Gestaltterapi går överhuvudtaget inte ut på att korrigera vare sig klienten, hans beteende eller något som helst annat. Syftet med att fokusera på klientens kontaktsätt är, att han blir medveten om sin reaktion och därav följande beteende. Därmed blir han i högre grad i stånd till att välja om han i en given situation vill vara i kontakt eller inte.

Hinder och skydd

I mitt arbete som psykoterapeut har jag stor respekt för de hinder för ett fullödigt psykologiskt fungerande som en person kommer med eller blir medveten om, under den terapeutiska processen. Ifall dessa hinder överhuvudtaget skall ändras eller elimineras, bör det ske utomordentligt långsamt och försiktigt, och både terapeut och klient bör vara uppmärksamma på vilka "psykiska omkostnader” eller konsekvenser detta innebär för klienten.
Ofta är en klient, då han söker sig till terapi, i ett skede av sitt liv, där han upplever att han behöver förändra något. Detta kan i många fall ha att göra med att han använder sig av gamla, och som det senare visar sig, föråldrade beteendemönster, i stället för att helt och fullt uppfatta och reagera på aktuella situationer. Det här hindrar honom från att fungera adekvat. Under terapiförloppet medvetandegörs och undersöks de gamla mönstren. Efterhand som klientens kännedom och medvetenhet om dem växer, visar det sig ofta, att det som klienten idag upplever som hinder för förverkligandet av sin livskvalitet, sin verksamhet eller sina önskningar, tidigare i hans liv har varit nödvändiga beteenden eller sätt att fungera i syftet att skydda honom mot dåvarande inbillade eller verkliga faror.

Detta betyder alltså, att om klienten får hjälp med att snabbt kunna ändra eller eliminera sådana beteenden, riskerar han att efteråt snart bli ganska ångestfylld. Det som skulle ha varit en hjälp till att avlägsna nuvarande hinder, blev i stället en björntjänst som medverkar till att klienten upplever sig skyddslös och "fritt svävande" mellan två beteendemönster: ett som han har förkastat, och ett annat som han inte ännu har beredskap för att följa. Sättet att jobba med dessa hinder-och-skydd-mekanismer är att i första hand hjälpa klienten bli medveten om dem, och att därefter medverka till att det blir klientens medvetna val, huruvida han vill ändra beteendemönster eller inte, och i så fall i vilket tempo och på vilket sätt.

Text och illustration: Tine Sylvest
Foto: Bo Mellberg

Skribenten är psykoterapeut MPF, konstterapeut och arbetshandledare. Hon är danska och bor och arbetar i Vasa

Nästa sida : Det gestaltterapeutiska mötet