Gestaltterapins bidrag till konstterapeutiskt arbete

Den danska psykologen och gestaltterapeuten Hanne Hostrup som har skapat terapiformen TECKNETERAPI, har i boken med samma namn skrivit om användningen av teckneterapi/konstterapi i gestaltterapeutiskt perspektiv: Hon skriver bland annat att det viktigaste med användningen av de konstnärliga uttrycksmedlen i terapeutiskt syfte är att det är någon mening med den. Att be en människa sätta i gång med att teckna, sjunga, hoppa eller dramatisera är meningslöst, ifall hon har kommit för att få psykoterapi. Därför kan konstterapi inte användas utan förankring i en psykoterapeutisk kontext och teori som gör användningen av konstterapeutiska interventioner meningsfull.
Det gestaltterapeutiska tänke- och arbetssättet lämpar sig bra som bas för konstterapeutiskt arbete. Gestaltterapin understöder nämligen konstterapins väsen i och med att det som kommer fram i konstterapi är ”det som finns” just där och just då, och det är det som klient och terapeut har som gemensam hållpunkt i samarbetet. Samtidigt bidrar gestaltterapin med språket, så det blir möjligt att sätta ord på psykiskt material som annars är svårt att få grepp om och medvetandegöra. Sålunda har klienten möjlighet att få en konkret uppfattning om det han jobbar med, vara sig det är problem, utforskning av nya möjligheter, bearbetning av gamla trauman o.s.v.

En meningsfull kombination

I ett terapiförlopp där gestalt- och konstterapi används tillsammans, är arbetssättet alltså å ena sidan medvetandehöjande bl.a. genom användning av det talade ordet. Å andra sidan inbjuder konstterapin till att det skapas alster av mera eller mindre varaktig karaktär, alster som mycket ofta rör sig på andra plan än språkets, t.ex. symbolplan, eller som uttrycks fysiskt. En del av dessa alster är genom sin blotta existens en dokumentation av klientens framåtskridande självutvecklingsarbete. Detta gäller t.ex. teckningar, målningar, dikter o.dyl.
Då något av de flyktigare konstnärliga uttrycksmedlen som t.ex. drama eller röstanvändning har varit i bruk, kvarlämnas inget syn-, känn- eller hörbart alster efter processens avslutning. Dock har ofta processen i sig själv hos klienten lämnat efter sig intryck som kan ge mening åt hans arbete i terapin. Vid sådana tillfällen kan processen efteråt eventuellt dokumenteras, t.ex. vid manifesterande samtal eller skriftligt noterande. Detta kommenterande bidrar till klientens upplevelse av ägande och ansvarstagande för det egna arbetet i terapin. Det är dessutom en fördel att man under terapiprocessen och i slutet av terapin har tillgång till de konstnärliga arbetena eller manifesten omkring dem. Vid terapins avslutning kan en genomgång av de konstnärliga arbetena ge klienten en närmast rituellt präglad upplevelse av att avsluta en process, samt medverka till att belysa den utveckling hon har gått igenom.

Konstterapin har många användningsmöjligheter

Ifall konstterapi är baserad på en passande psykoterapeutisk teori och blir utförd på ett ansvarsfullt sätt av en eller flera välutbildade psykoterapeuter med klinisk kompetens, kan den vara ett gott redskap för psykoterapi med enskilda, grupper och familjer. Konstterapi är också en användbar form av psykoterapi i arbetet med människor som av en eller annan orsak inte är så verbala av sig, personer med olika former av psykiska eller fysiska funktionshinder, människor som drabbats av demens etc. Naturligtvis tar terapeuten i sådana fall hänsyn till klientens kapacitet och möjlighet att begagna sig av konstterapin, och övningarna tillrättaläggs så de passar för klienten. Om en klient däremot visar psykosbenägenhet, bör konstnärliga uttrycksmedel som redskap i psykoterapin användas annorlunda än i alla de ovan nämnda fallen, eller inte användas alls. Och här gäller det än mera att psykoterapeuten vet vad det är han har att göra med, och är klar över hur farligt sprängstoff konstnärliga uttrycksmedel använda i psykoterapi kan vara.

Konstnärliga uttrycksmedel som redskap i arbetshandledning

Det går också bra att använda konstnärliga uttrycksmedel som redskap i arbetshandledning för både enskilda och grupper. Här gäller det dock att handledaren och den eller de som skall handledas i förväg kommer överens om huruvida användning av konstnärliga uttrycksmedel i handledningen är meningsfull och önskvärd. I fall handledaren inte har psykoterapeututbildning och vill använda dessa redskap, är det tillrådligt att hon själv går i handledning kring dessa frågor hos en psykoterapeut med erfarenhet av konstterapi.

Konstterapi är ingen leksak

Det finns nu för tiden många som använder sig av konstterapeutiska arbetssätt utan att egentligen vara klara över, hur mycket psykoterapeutisk kunskap och träning det behövs för att kunna ta emot och tillsammans med klienten bearbeta det psykiska material som kommer till ytan. Som Hanne Hostrup formulerar det:
”Det är lätt att be en klient teckna, dramatisera, sjunga etc., och det är mycket tillfredsställande att konstatera hur snabbt och precist psykiskt material kommer till uttryck via dessa uttrycksformer. Ifall terapeuten emellertid inte har erfarenhet och kunskap om hur man i konstterapi kan styra allt detta stoff på ett försvarbart sätt, blir konstterapi bara "en happening". En tom teknik, som i bästa fall fungerar som underhållning och som i värsta fall mycket snabbt och effektivt kan vålla klienten stora skador.”

Detta var den sista artikeln i en serie som behandlat psykoterapibegreppet och redogjort för tillämpningen av två terapeutiska metoder, nämligen gestalt- och konstterapi.

Text och illustration: Tine Sylvest
Foto: Bo Mellberg

Skribenten är psykoterapeut MPF, konstterapeut och arbetshandledare. Hon är danska och bor och arbetar i Vasa